Snälla ni, läs detta, dela sedan vidare. Jag tror jag har ett budskap att förmedla!

Hela familjen har varit sjuka i drygt en vecka. Influensan slog hårt i år, därav min frånvaro med få inlägg. Nu är jag tillbaka, dock inte med ett nytt recept.

Det här inlägget kommer att handla om något helt annat, eller annat och annat…

Assistans. Att skriva om ämnet är för mig att blottlägga min själ, mitt innersta. Jag tycker väldigt illa om att lämna ut mig, är mån om mitt privata och har, om en kan kalla det så, en väldigt hög integritet. Jag pratar sällan eller aldrig assistans med vänner. Jag pratar ALDRIG om assistans när det finns annat att fokusera på. Enkelt uttryckt: Jag pratar assistans inom mitt jobb, som anställd och som egen företagare och jag pratar assistans med vissa av dem som arbetar hos mig. Det sistnämnda gäller gäller i nio av tio fall min medarbetsledare (även kallat MAL, i mitt fall en assistent som arbetar hos mig, men som också gör en del av det administrativa arbetet runt min assistans, till exempel medverkar vid anställningsintervjuer och håller i nyanställda assistenters introduktioner).

I den här texten tänker jag göra ett undantag. Jag tänker skriva om det som jag och min familj lever med, det som har blivit vår vardag. Vi lever med att släppa in okända människor i vårt hem varje dag, i stort sett varje minut på varje dygn. Som minst har vi utomstående i vårt hem 15 timmar på ett dygn.

Jag har haft assistans i snart 20 år, 18 år för att vara exakt. I 15 år har jag haft assistans och levt med sambo, snart därefter barn och man. Idag är vi en familj på två vuxna, fyra barn och fyra husdjur som lever vårt liv sida vid sida med den personliga assistansen. Jag är den som är beviljad att ha rättigheten till personlig assistans. Genom denna ska jag kunna leva mitt liv så som jag vill med rättigheter såväl som skyldigheter, jag kan vara en fullvärdig samhällsmedborgare. Jag ska kunna vara mamma och fru, jag ska kunna arbeta, jag ska kunna vara social och delta i aktiviteter ute i det samhälleliga livet. Gott så.

Jag har lyckats med en del. Högskolestudier, både innan och efter barn. Arbete inom ett yrke som för min del ansågs mindre lämpligt utav vissa. En kandidatexamen i omvårdnad. Ett tillstånd från myndigheten Inspektionen för vård och omsorg om att få bedriva personlig assistans, inte bara åt mig själv, utan även åt andra. Ett eget aktiebolag inom området. Två barn födda under tiden som jag har varit egen företagare. Lite exponering i media under tiden, av varierande kvalitet, på grund av, eller tack vare, min ständiga kamp och vilja att påvisa att det som vid första anblicken verkar omöjligt, faktiskt är möjligt. Kanske på andra vis, kanske inte så normföljande, men fullt fungerande. Egentligen är inget så omöjligt som det verkar. Men.

Låt mig nu vara ärlig. Brutalt ärlig. Det sliter. Det sliter så in i själen att kämpa hårt. Jag är född till att kämpa, jag är en krigare från start, jag vet. Fast ni ska veta en sak: Även krigare blir trötta, även kämpar känner att de inte orkar, även de som till synes utåt är starka, har sina svackor.

Min assistans. Det har varit tungt, kära ni. Mycket tungt. I och med assistanskrisen som är och har varit, så är det nog tabubelagt att skriva att det är påfrestande, i stort sätt outhärdligt, att ha assistans. Lugn människor, jag syftar inte på mina befintliga, fantastiska och oumbärliga kvinnor till assistenter, ta det i beaktande ifall ni tänker gå i taket. De är på intet sätt outhärdliga. Ibland gör situationen dem påfrestande, men de är fantastiska i sitt ovärderliga arbete. De är alla tre egentligen oersättliga.

Det som är påfrestande och nästintill outhärdligt är att byta assistenter. Att släppa en ny, helt okänd människa nära, att försöka känna tillit. Rädslan för att inte duga, inte vara tillräckligt trevlig, att inte framstå som ett attraktivt arbete. För låt oss vara ärliga: Till sist är jag bara ett arbete. Möjligen inte för dem som arbetat ett längre tag och därför känner min person, kanske att de till och med tycker om mig. Och jag om dem, givetvis.

Det har med åren blivit svårare och svårare att hitta personer som kan arbeta som personlig assistent. Det är ett svårt arbete, som kräver mycket av den som har det. En assistent är ju i någon annans hem, och behöver kunna anpassa sig till det.

I ett hem händer mycket. Speciellt om den som har assistans också har en familj. Ett gräl med en partner, eller ett tonårsbarn. En het diskussion vid middagsbordet om något som egentligen inte är menat för några andra än de som ska sitta runt bordet. Men så finns assistenten där. Hon ser och hon hör, samtidigt som hon gör. För mig spelar det inte så stor roll att hon ser och hör, så länge hon vet vad hon ska göra med informationen. Sekretessen går före allt!

Många förstår nog inte. Det räcker med en, ja, EN liten detalj för att andra människor ska kunna räkna ut vem jag är. Mitt hem är inte längre min borg. Att ständigt vara påtittad, uttittat och i centrum. Det tär, människor, det tär. Det blir som en stress som aldrig lägger sig. Kropp och hjärna är i ständigt försvar. En märklig känsla, ständigt närvarande.

Att visa sin kropp utan kläder. Jag har, under åren, visat min kropp utan kläder för runt 100 personer. Betänk då, att jag som liten till och med vägrade hjälp med att gå på toaletten hos dagmamman. Min integritet sitter fortfarande i min kropp, jag har inte blivit avvand. Lika mycket sitter den, mer och mer märker jag, i mina tankar och i mina känslor. Jag har blivit en duktig skådespelare genom åren. Jag har med bravur kunnat dölja tårar och ilska med ett skratt. Jag har skattat bort både smärtgenombrott och dödsbesked de senaste två åren (dödsbeskedet givetvis utan att den som arbetade visste att det var just ett dödsbesked det rörde sig om, något annat vore ovärdigt den avlidne).

En tanke slår mig nu. Tänk om någon av er som har sökt arbete hos mig läser det här? Till er vill jag förmedla något väldigt viktigt: Ni är inte oönskade, ni gör inte ett dåligt arbete. Ni har bara råkat bli en i raden av känslomässigt svåra introduktioner, utan att ha gjort något för att medverka till detta. Räds inte. Var er själva. Om ni orkar och vågar, snälla, ge mig en viss grad av stabilitet.

Min text kommer säkert att reta några. Eller många. Hur har jag mage att klaga, när jag har ynnesten att få behålla min assistans, när mina timmar än så länge är orörda? Hur kan jag? Ja, ni.

Försök att tänka er in i situationen att aldrig någonsin kunna vara ensam i ert hus. Att varje dag behöva visa er utan kläder, att varje dag behöva blotta era sämsta sidor, att varje dag inte orka, men orka ändå. Ni som kan tänka er in i det, ni kommer också förstå, ni kommer inte att ta illa upp.

Det absolut inte synd om mig, livet ger en olika lotter, att ha assistans är en av mina. Jag är tacksam för att jag får, men också så fruktansvärt trött, trött på att kämpa, Luttrad, luttrad av att vara beroende av av andra människor och veta att vad som helst kan hända. Ledsen, ledsen för att mycket har hänt under kort tid och på ett konstigt sätt ändå glad. Glad över att hoppet trots allt aldrig överger mig. Det blir bra.

Tack för att ni orkade läsa!

Kram!

Hälsar,

Hanna