Detta är inte sponsrat inlägg, bara ett öppet och ärligt, om kontrasterna mellan att leva med olika typer av hår
Mitt hår. Om ni bara visste hur mycket av den styrka som alla säger att jag har och utstrålar som sitter i mitt hår. När jag var barn och ungdom hade jag alltid kort hår, eftersom jag inte kunde borsta och sköta ett längre hår på egen hand.
Då jag är en person som är mycket mån om mitt utseende, var det inte ovanligt att jag stod 45 minuter till en timme framför spegeln varje dag, i hopp om att bringa ordning i mitt burriga barr. Armarna räckte inte, fingrarna kunde inte dela upp håret i rätt sektioner för att forma det till en fläta. Som 14-åring tilltalade det mig inte att låta mamma fläta. Av den anledningen blev valet ett kort, men alltid välskött hår. Det tvättades alltid med schampo köpt hos frisör och färgades ofta, i olika mer eller mindre extrema färger och nyanser.
När jag var 20 år rakade jag obstinat av mig nästan allt hår, det blev endast 14 millimeter kvar. Dessa färgades i någon slags rosa eller lilaaktig färg. Avrakningen symboliserade någon slags protest, tror jag. Liksom; ”Se mig, se mig för den jag är, inte för mina yttre attribut. Jag ville inte att min rullstol skulle vara det första folk såg när de tittade på mig, och därför experimenterade jag en hel del med mitt utseende. Framförallt då mitt hår.
När jag snart efter kapningen av håret, beviljades personlig assistans, tog jag också beslutet att låta håret växa ut. Nu skulle jag ju kunna sköta och hålla efter ett långt hår.
År 2002 hade jag axellångt hår, åtta år senare, 2010, var håret över en meter långt. Jag klippte det åter axellångt en gång 2012, sedan har jag låtit det växa och endast klippt topparna. Som ni ser på bilden nedan så är mitt hår fortfarande långt. Och jag lovar er, håret är äkta och mitt eget. Mitt långa hår symboliserar min självständighet och min styrka. Längden på det visar att ingenting är omöjligt.
Redan som treåring drömde jag om att ha hår som räckte ner till ryggslutet, som tonåring ville jag se ut som Jane Seymour (a.k.a Doktor Quinn, känd från en tv-serie som gick på TV 4 under 90- och början på 2000-talet), och innan jag fyllde 30 år levde jag min dröm.
Hälsar,
Hanna
