Alice och Lars Larsson (mest kallad Larsson) är våra två katter. Katter har alltid funnits i mitt liv, jag har faktiskt aldrig levt utan. Från början var det min far som lärde mig att tycka om katter, han gjorde så, och det fanns alltid en katt i mitt första föräldrahem. Så här ser min katthistoria ut:

Sommaren efter att jag hade flyttat hemifrån, 1999, skaffade jag min första egna katt. Det var Abel. Han fick namnet för att det var det fulaste ”gubbnamn” jag kunde komma på just då, vid tillfället då jag döpte honom. Abel var min vapendragare, han fanns hos mig när nätterna kändes ensamma.

Efter Abel kom Axel. Axel föddes i maj 2002 och kom till oss i juli samma år. Oss. Robin och mig, alltså. Axel var vårt första gemensamma barn. Jag ville så väldigt gärna ha barn, men eftersom jag och Robin precis hade blivit tillsammans så började vi med Axel. Abel och Axel växte upp som bröder, de trivdes både när vi fick barn och när vi flyttade till hus. Åren gick.

2011 hade Axel haft en konstig hosta som vi hade sökt veterinär för, ett flertal gånger, från och till under fyra år. Han var en katt som alltid hälsade en välkommen hem, när en kom körande med bilen en dag efter jobbet. Men plötsligt var det tyst. Axels röst hördes inte. Robin letade. Och letade. Efter ett dygn fann han Axel liggandes död under ett vindsskydd i vår trädgård. Han hade gått undan för att dö i fred.

Vi har senare fått veta att alla syskon till Axel troligen avled på samma sätt. Det som vi trodde var sviterna av ett grässtrå bakom nosen på Axel, var förmodligen en genetisk sjukdom. Axels död tog oss hårt. Abel blev därför ensam katt igen. Han var nästan 12 år vid det laget, och vi tänkte att en kattunge skulle tära för mycket på honom. Abel sörjde ett tag, men trivdes sedan som ensam herre i huset. För den katten var verkligen herren i huset.

Så kom den där dagen. Abel stapplade in genom ytterdörren och lade sig i hallen. Mycket olikt honom. När jag hörde att han rosslade ringde jag omedelbart jourhavande veterinär, och vi åkte direkt. Jag fick veta att min älskade katt troligen hade akut hjärtsvikt och därför tog jag det smärtsamma, men helt nödvändiga, beslutet att låta honom somna in. Karln blev ändå 17 år. Det är en beundransvärd ålder för en katt.

Det blev så tomt efter Abel, så bara en knapp månad efter hans död hittade vi Alice. För första gången någonsin skaffade vi en kattflicka. Abel dog 16 augusti 2016 och runt 10 september fick vi hem Alice.

Alice är väldigt lik Axel till utseendet, men inte alls lika gosig som han var. En sak har de dock väldigt gemensamt: De båda möter en när en kommer hem från jobbet, med stora starka röster jamar de ”Välkommen!”. Alice är en självständig tjej. Tar mossa från vårt hustak och flyger ner med utfällda tassar, jagar fåglar och möss. Tyvärr har hennes öron ställt till det för henne. Hon är den av våra katter som har fått stå ut med flest veterinärbesök. Imorgon är det dags igen. Jag hoppas att vi kan få bukt med de dumma bakterierna som hon har lidit så mycket av.

Vi ville ha en katt till. Lars kom. Han var döpt så när vi köpte honom från Kattstödet. Efter någon vecka lade barnen till namnet Larsson, då de och Robin tyckte att det passade bättre. Lars Larsson är född i början av maj 2017 och han är väldigt lik Abel till utseendet. Han har mer av Axels personlighet, gillar gos och mys, men han har en personlig egenskap likt Abels, han krafsar med tassen på dörrar när han vill in eller ut. Så härliga de är, djuren, olika, men ändå så lika!

Vill ni veta vem Paddis är? Det är min sköldpadda. Hon är 3,5 år och också medlem av vår familj. Det är en liten Reeves Kärrsköldpadda, som jag har haft sedan augusti 2014.

Jag vill inte glömma Sotis, när jag ändå skriver om Paddis! Sotis är vår äldsta dotters dvärgkanin, en kanin-gubbe på snart fem år. En härlig personlighet.

Tyvärr fick inte Abel, Axel, Paddis och Sotis vara med på bild idag, men Abel liknade Larsson, han var svart med lite vitt under hakan, och Axel såg ut nästan exakt som Alice. De andra två får jag visa en annan gång.

Ett annorlunda inlägg idag.  Jag tycker om att variera mina ämnen märker jag!

Hälsar,

Hanna