Kärlek. Det sägs att riktig kärlek endast upplevs en, eller, om en har tur, några få gånger under en livstid. Det finns någon för alla, har jag hört sägas. Om det är riktigt sant vet jag inte. Det jag vet är att jag har haft tur.

Jag har mött mitt livs kärlek, den man jag drömde om när jag var ung och olycklig. Kärleken jag känner är helt igenom besvarad och jag behöver aldrig tvivla på den. Att jag mötte mitt livs kärlek handlar om tur. Vi hade nämligen bott i samma kvarter till och från i nästan två år utan att för den skull ha mött varandra en enda gång. Men, när vi väl möttes, då rådde det inga tvivel, det var vi, och så kommer det också att förbli. Känns det jag skriver provocerande? Undrar ni som läser hur jag kan veta? Med säkerhet veta, att vi inte kommer att glida ifrån varandra i takt med att vi prövas av livets orättvisa lotteri? Känner någon, eller några av er: ”Vänta bara, ett par motgångar till och det ni byggt upp kommer att raseras”. Kanske.  Men jag är säker. Jag känner med hela min kropp och i hela min själ, att det är Han. Bara Han. Om det händer honom något, som gör att han inte längre får finnas kvar vid min sida? Ja, jag vet, så orättvist skulle det kunna bli. Hur det blir i så fall kan jag inte svara på nu, men jag vet att jag är skyldig att fortsätta kämpa ändå. I nyförälskelsen, bland molnen, talade vi mycket om det, och lovade att leva för varandra, även efter livet.

Jag är en av dem som har haft turen att få uppleva gränslös kärlek vid flera tillfällen i livet. Fem gånger till, efter att jag hade mött Honom. Kärleken till mina barn är lika stor, stark och villkorslös som den till min man, men den är inte likadan, givetvis.

Innan jag blev mamma funderade jag inte så mycket på hur, eller ens att, min funktionsvariation skulle påverka min mammaroll. När vår äldsta föddes kände jag heller inte att jag var begränsad. Jag tyckte verkligen att jag kunde göra allt det jag behövde och kände att jag ville för att mitt barn skulle få en bra start på sitt liv och en lycklig barndom.

Mitt assistansbehov har ökat med åren. Det påverkar tyvärr mitt sätt att se på, och värdera, min förmåga att vara den allra bästa mamman till mina barn. Jag har ynnesten att ha fem barn. Fyra har jag fött, de är skapade av mig och min man, de bär våra gener. Det femte har kommit till mig av en slump. Hon var vuxen när hon kom, men i mångt och mycket liknar hon både mig och vårt äldsta barn på ett sådant sätt så att hon skulle kunna vara min även biologiskt. DET är ett bevis på att blod inte behöver vara tjockare än vatten, och att det garanterat finns fler sätt att bli förälder på än det som nog ses som det mest normföljande. Provocerar jag igen? Möjligen. Men, att utelämna mitt femte barn för att slippa reta upp någon av er, vore fel.

Barnen och assistansen. En väl fungerande assistans är i dagsläget en förutsättning för att jag och min man tillsammans ska kunna ge våra barn ett bra liv. Det är vår skyldighet gentemot dem. Men, som ni vet, allt kan vi som assistansanvändare och anhöriga inte styra över. DÄRFÖR. Därför är det så viktigt att leva nu. Älska nu. Ta vara på varandra nu. Det har jag inte alltid kunnat. Nu kan jag. Vilken skillnad, kära ni! Jag lever, utan att bara ÖVERLEVA.

En trött liten prins av Edmans blir plötsligt gosig och vill somna i min famn. Hans behov av närhet och kärlek väntar inte på att jag ska hinna skriva färdigt. Sömnigt pockar han på min uppmärksamhet. Ett ögonkast till min assistent gör att hon förstår hur hon ska vara mina armar och delvis händer när jag omsluter honom, och med hennes lyhördhet vaggar jag en trött Prins av Edmans in i drömmarnas land.

Ta hand om er!

Hälsar,

Hanna