Semesterplanerandet är i full gång. Vi som tillhör familjen har gemensamt diskuterat fram och tillbaka var och hur vi ska göra än det ena, än det andra, när det blir dags för sommarens efterlängtade ledigheter.

Planerandet och samtalen har givit upphov till, och även tid för, eftertanke.

Det värsta jag vet är att vara den som gör en resa eller en semesteraktivitet seg eller långsam, att vara den den som spräcker tidsschemat eller krånglar.

Cykelutflykter. Min man och våra barn älskar att cykla. Det är trevligt, tycker jag. Även om jag inte kan cykla, så kan jag ju hänga på. Jag har både eldrivna fordon. Dessutom behöver jag i vilket fall som helst inte missa fikat vid slutdestinationen, för jag kan allt ta mig med hjälp av bil och assistans.  Gott så.

Men, när jag tänker efter… Cykelutflykt i terräng  känns inte så lockande inombords som när jag beskriver den i text. Texten känns trevlig och varm. Inombords blir jag kallare och kallare ju mer jag känner efter. Vad ska jag göra när övriga i familjen cyklar? Ja, jag vet. Det finns cyklar för rullstol. Det finns alternativ. Jag vet, jag vet.

Det är klart att familjen ska få cykla! De små barnen älskar det. Mannen älskar det. Han vill så klart dela den del av sin barndom som cyklandet gav honom. Alla sommarminnen. Alla delar av vår ö, som han har granskat in i minsta detalj. Det är klart att jag unnar både honom och alla barnen det.

Dock kvarstår tanken. Vad ska jag göra när de cyklar? Jag vill inte åka elmoped eller bil tillsammans med en assistent.

Efter långa och många funderingar vet jag vad jag vill göra. Jag vill sitta på altanen i ett parhus på Fårö och njuta av solen. Samtidigt ska jag njuta av att dricka någon av min alkoholfria drinkar och lyssna på något som jag tycker om.  Jag ska vänta på att telefonen ringer och jag ska bli överlycklig när när jag hör rösten på någon av familjemedlemmarna som säger: ”Hej, vi ska fika snart, kommer du?

Bara lite tankar.

Hälsar,

Hanna