Igår var en sådan dag. Jag har haft det kämpigt med mitt grubblande i några dagar, mest på grund av allt pusslande med sommarschema och att få våra sommarplaner att gå ihop med assistenternas önskemål. Nu är det klart, och alla är nöjda! Jag, familjen och assistenterna. Vi har till och med firat med en lunch på ett av Visbys trevligaste caféer. Jag borde vara lugn nu, eller hur? Nja, inte riktigt. Tankarna flög och for, ännu igår.

Vi åkte på en utflykt, jag, Robin och alla barnen. Vi tog med lite kex och Festis och en termos med kaffe. Vi hade också med oss lite gammalt bröd, för att kunna mata fåglarna som bor i Almedalen, som stället vi besökte heter.

Jag försökte verkligen njuta. Av vädret, av sällskapet. Av ynnesten att få vara. Jag lyckades nog. Jag gungade med mina små. Jag, som inte har gungat på 30 år, inte sedan jag var åtta, nio år. Jag gungade! Dessutom liggandes. Det hade aldrig gått utan assistans. Robin och assistenten lade mig i gungan, sedan lyfte de upp mina små på varsin sida om mig. Det var härligt!

Jag ska dock villigt erkänna att jag blev ganska yr i huvudet. Barnen ville ju ha en hiskelig fart. Ja, vad gör en inte som mamma? Klart jag ställde upp!

Avslutar med texten till yngsta sonens godnattvisa, så som vi brukar sjunga den för honom, varje kväll.

”Sjunga, gunga, det är skönt, aaah, tillsammans nu, tillsammans nu. Sjunga, gunga, det är skönt, aaah, tillsammans nu. Mitt gosedjur jag kramar, så tätt intill mig här. Så håller du mig, Gode Gud, och in i sömnen bär. För här är du, och här är jag, och efter natten kommer dag…”

Önskar er god natt!

Hälsar,

Hanna