Fingrar flätar band av kärlek- Till minne av Esmeralda, ”lilla hjärtat”

Fingrar flätar band av kärlek- Till minne av Esmeralda, ”lilla hjärtat”

Nära tre år har passerat sedan jag senast skrev någonting. Det är en lång tid, i vissa sammanhang. I andra väldigt kort. Tre knappa år är oftast en väldigt liten del av ett liv…

För mig har dessa tre år inneburit en ny början. Och fortsättningen av resten av mitt liv. Jag har lärt mig mycket under tiden, tiden som också varit en resa. Under resans gång har jag än en gång lärt mig betydelsen av tacksamhet, oändlig kärlek och att ta vara på här och nu. Det sista har jag fortfarande mycket kvar att lära av, men jag övar varje dag.

Låt mig nu backa tiden. Mars 2020. Jag hade, sedan två månader tillbaka, vetat att något fantastiskt skulle kunna hända. Jag vilade med en kopp te, samtidigt som jag slötittade på Nyhetsmorgon. Plötsligt fångar någon min uppmärksamhet. En kvinna, hon berättar något av det mest fruktansvärda jag har hört. En historia, som tyvärr är alldeles för sann. Kvinnan berättar om Esmeralda, som var hennes barn. Esmeralda, som aldrig fick fylla fyra år. Esmeralda, vars liv tog slut, helt i onödan. Esmeralda, som också kallades ”Lilla hjärtat”.

Just då stannade tiden en stund, återigen. Idag har Esmeralda en självklar plats i mitt liv. Jag tänker på henne så gott som varje dag. Av flera anledningar.

Det fantastiska som kunde hända hände. Och i och med det flätar flera fingrar band av kärlek. Jag är tacksam varje dag. På riktigt. Även de dagar då oro tär.

Tack mina älskade barn för att ni finns! Tack för att jag får vara er mamma! Tack finaste M, tack för att du finns! Tack. För mitt minsta, lilla hjärta.

All min kärlek ger jag till er, nu och för alltid.

Detta inlägg har en kommentar

  1. Kerstin Falk

    Tack Hanna!

Lämna ett svar