Stekte några kycklingfiléer i all  hast. Vad göra med dem, liksom? De får ju inte bli för gamla, nu när jag väl tagit dem ur frysen. De kryddades med salt och svartpeppar och lades i en form. De ugnsstektes där i cirka 20 minuter. Under tiden kokade jag ett kilo skalad mjölig potatis, vilket är ovanligt, för jag använder oftast fast.

Av potatisen gjorde jag ett mos med hjälp av laktosfritt smör och en deciliter matgrädde, en tesked salt och två kryddmått vitpeppar. Avslutningsvis, efter att moset var färdigt, knäckte jag i ett helt ägg. Moset placerades runt kanterna i en ugnsform av glas. I mitten monterade jag de tre kycklingfiléerna, som tillsammans vägde cirka 600 gram.

Sås ska de ju alltid vara, enligt mig. Jag gjorde en bottenredning på två matskedar mjöl som rördes ut i laktosfritt smör. Sedan hällde jag i fem deciliter matgrädde och en deciliter hemgjord kycklingfond, med plattan på hög värme. Jag smaksatte såsen med två dryga teskedar dijonsenap från Kung Markatta samt drygt två matskedar vitvinsvinäger. Till sist smakade jag upp såsen med lite salt och ett par droppar av Renée Voltaires soja. Hälften av såsen, två och en halv till tre deciliter, hällde jag över kycklingen som låg i formen tillsammans med potatismoset. Jag gratinerade alltsammans i ugnen i typ 20 minuter med gallret högt upp och på 200 grader.

Jag serverade min rätt med broccolibuketter (och resen av såsen, såklart!). Bilden på rätten är inte särskilt fin, den blir mycket vackrare om ni sätter broccolin i potatisen, som små träd. Jag ville dock inte riskera bränd broccoli, därför gjorde jag inte så.

Utmaningen i assistansen gällande den här maträtten ligger helt klart i potatismoset. Det får inte bli för löst! Eftersom det inte är mina händer som rör samman det, så är det viktigt att jag jag ögonen med mig. Kanske måste jag också smaka eller känna på lite av moset med fingrarna. Ja, det gick i alla fall bra, till slut!

Hälsar,

Hanna