Jag har personlig assistans. Den ska möjliggöra mitt liv på mina villkor. Det gör den, mestadels. Fast den skaver då och då. Nu är då och då.
Sommaren står inför dörren, och med den kommer semestrar. Ett tillfälligt schema ska läggas, så att de ordinarie assistenterna kan få sin rättmätiga ledighet. En ledighet som de har gjort sig väl förtjänta av, en ledighet som jag vill att de ska ha.
Men. När jag väl sitter där. När schemat ska läggas, när allas önskemål ska fogas samman till en helhet. En helhet där jag ska vara medelpunkten. Mitt liv ska fungera, och mina önskemål och behov ska tillgodoses. Mitt i medelpunkten finns barnen som har sommarlov, som vill uppleva saker och se sig runt i landet och världen.
Det har varit ett par svåra dagar nu. Sedan i lördags har jag suttit med sommarens arbetstidsschema. Jag har funderat, ändrat och schemakontrollerat, om och om igen. Och om igen. Jag har lyckats med att få in allas önskemål, allas utom mina egna. De finns ännu kvar, kvar att på något sätt smyga in i helheten. Det är när jag ska göra det, smyga in önskemål i helheten, som det kan hända att det dåliga samvetet ger sig till känna.
Det enda jag vill, och för den delen ska, är att leva mitt liv på mina villkor. Är det då inte rätt att få vara åtminstone lite egoistisk? Ja, det kan en ju tycka. Men, när en har personlig assistans är relationerna till människorna som befinner sig i ens liv det allra viktigaste. Det blir på deras bekostnad jag är egoistisk. Viljan att leva och uppleva så mycket som möjligt under en sommar och semester krockar med den starka önskan om att tillmötesgå alla assistenters önskemål och behov.
Jag har löst det nu. Men det kostade blod, svett, tårar och en fruktansvärd solsveda. Ja, det kostade till och med en del ångest. Jag har kämpat, och jag kommer att få kämpa lite till. Jag har nämligen ett arbetspass kvar att besluta mig om. Ska jag vara egoistisk eller tillmötesgående? Det är en fråga som jag kommer att behöva tänka på i en dag till.
En dag. Det är den tid jag har på mig. På onsdag ska allt vara klart, och mitt liv i ett schema för tre månader framåt ska offentliggöras. Då är helheten hel, men först när alla parter känner sig sedda och tillgodosedda.
Varje år, inför sommaren, återkommer jag till frågan om, och tanken på, ifall jag känner mig sedd? Är mina behov tillgodosedda? Är jag medelpunkten i mitt sommar- och semesterliv?
Svaret. Är. Nej. Inte. Riktigt. Inte. Fullt. Ut. Samvetet säger: STOPP! NEJ! LÅT BLI! I år kommer jag inte att lyssna till mitt samvetes inre röst. I år blir alla nöjda ändå, punkt!
Ber om ursäkt för ett utelämnande och kanske bitvis provocerande inlägg.
God natt!
Hälsar,
Hanna
assistanskompaniet
8 maj 2018Jag hoppas att du kan få en bra sommar trots strul med schemat. Vet hur jobbigt det är att få ihop allt, men kan bara ana hur kämpigt det är när man själv är assistansanvändare.