Är ord jag ofta får höra. Jag har oftast en positiv framtoning, jag försöker hitta någonting bra i det mesta och lösningar ligger aldrig långt borta för mig. Men, är jag stark?

Jag avskyr att bli kallad stark. För vem avgör om det är så? Den, eller de, som ser den positiva och lösningsfokuserade Hanna? Den, eller de, som ser den förhållandevis ungdomliga och moderiktiga Hanna, hon med det långa håret? Troligen. Min framtoning, eller min fasad, om ni hellre vill kalla det så, lurar nog en del. Jag menar inte att jag skådespelar. Nej. Jag menar bara att även jag har dåliga dagar, dagar då jag inte orkar. Orkar känna efter och faktiskt se till det jag har. Dagar då jag istället endast ser det svåra, det tunga och det orättvisa. Det som får min själ att hålas av ångest och tårar att vilja tränga fram i mina ögon.

Trots att dessa dagar är förhållandevis få, så finns de, och måste få finnas. Under dessa dagar känner jag extra stark avsmak för att kallas stark, men ni ska veta att jag aldrig någonsin riktigt accepterar att ses som sådär själastark som jag tydligen gör, om jag ska lyssna på omgivningen. Absolut inte inför sådana företeelser som jag inte själv har valt att ställas inför.

Jag är givetvis inte ensam om att sättas i situationer där jag betraktas som orubblig, fast jag känner mig svag och velig. Det vill jag absolut inte påstå. Min mening är att försöka förmedla att det som syns på ytan kanske inte alltid är det som är sant. När ni ser den glada, starka och i vissas ögon vackra Hanna, så kan det faktiskt vara så att hon känner sig olycklig, misslyckad och mycket lite värd. Reflektera över det, mina vänner. Betänk att min fasad är oerhört välgrundad och med åren också har blivit väldigt bärkraftig. Bara ni som känner mig mycket väl kan se när den krackelerar. Det är när fasaden trasas sönder som ni står där och tar emot. Ni tar emot när jag faller. Inte alltid, men oftast.

Oftast är jag tacksam för att bli hörd och uppfångad, och för det mesta hjälper jag till att ta emot. Fast vet ni, ibland. Ibland lägger jag mig. Jag vägrar. Jag duckar undan och blir som en liten flicka igen. Jag blir fyra år och skriker inombords: ”JAG VILL INTE, JAG TÄNKER ALDRIG, LÅT MIG VARA”. Ja. Jag är sann i det jag skriver. Det händer att jag också ger upp. Till och med jag. Och, visst, jag provocerar igen.

Kan det få vara så?

Undrar,

Hanna