Våra minsta barn har varit på påskparad idag. Den genomförs varje år på skärtorsdagen, i Visby. I år var det minstingens premiär och han var överväldigad. Enligt morfar, som var med, drog han mössan över ögonen och satt helt stilla i vagnen fram till dess att han fick sitt efterlängtade påskägg. Hela grejen med den här påskparaden är, förstår ni, att när en går i mål får en ett påskägg med godis i. Jag vet inte exakt hur gammal traditionen är, men den måste vara ungefär 40 år…

Idag är en sådan dag. Jag försöker dölja min rädsla. Försöker vara som jag oftast är: Glad, positiv och samtidigt en smula ironisk när det passar sig. Jag skojar oftast bort det svåra när det gäller mig själv. Det går inte idag. Jag har läst för mycket, hört för mycket. Om alla dessa människor som förlorar inte bara sin assistans, utan också sitt människovärde. Om tjejen som ligger inlagd på en akutavdelning inom psykiatrin för att hon tvingas flytta till ett gruppboende, av den anledningen att hennes assistansbolag…

Jag var 22 år gammal och helt sanslöst förälskad. En dag hade jag sett honom från vardagsrumsfönstret. Eller, jag hade sett hans hår. En meter långt och mörkt glänsande. Han var den som skulle bli min man, pappa till mina barn, min bästa vän. Jag visste det redan då, den där torsdagen just i början av maj. Året var 2002. En fredag tog jag mod till mig och bad honom komma in till mig. Då hade han flyttat in. Denne unge, mystiske man, som gav mig vilja och…