Jag tänkte lägga ut ett recept på en sås jag lagade till en middag i måndags kväll. Det var i tisdags. Nu är det redan torsdag, och både livet och döden har kommit emellan. Jag blev känslosam och tappade tillfälligt min motivation, det kändes just för stunden meningslöst att skriva ett inlägg om sås.
Tisdag förmiddag. Jag sitter och tar igen mig samtidigt som jag planerar för dagens måltider, lunchen blir ju extra viktig nu när det är påsklov. Min äldsta dotter kommer och frågar: ”Är Gugge död?” ”Gugge?” tänker jag först. Men snabbt förstår jag vem hon menar. Lill-Babs. En sorgsen känsla lade sig genast tillrätta inombords. Är hon verkligen borta? Ja, tyvärr.
Så tappade sås-inlägget sin enkla mening. Vem vill läsa om sås när Lill-Babs har gått vidare, liksom?
Det här inlägget får istället handla om att ta vara på stunden, att fånga varje ögonblick och att fylla varje dag med meningsfullheter. För vi vet inte vad som händer imorgon, om en vecka, om en månad. Jag är dålig på att leva här och nu. Men jag ska bli bättre på att ta vara på mina möjligheter. Jag ska göra meningsfullheter. Jag lovar. Jag ska. Jag ska tala om för dem jag tycker om vad de betyder för mig, och jag ska försöka att ta vara på det som är i stunden.
Jag inbillar mig att jag är en sådan person som ofta visar känslor och jag är nog inte snål med beröm. Jag har inte svårt att finna orden eller att vara en tröstande famn. Men: I gengäld är jag värdelös på att ta vara på små ögonblick. Jag oroar mig. För nu. För imorgon. För nästa år. Fast jag vet att det inte är någon idé. Jag kan ju ändå inte styra eller bestämma över det ännu är oskrivet. Det skrivna kan jag stå för, eller redigera, men det oskrivna är inget jag styr. Jag kanske tror det, med tanke på hur många ord och formuleringar som bor inuti mig, men som aldrig får komma ut. Ja. Jag ska fortsätta skriva, det står helt klart.
Istället för avsluta med sås-receptet, avslutar jag med att skriva om mitt hår. Varför? För att en av sakerna som jag gillade med Lill-Babs är att hon verkade vara mån om sitt yttre. Jag vet att jag kanske provocerar nu igen, men jag kan inte förstå varför vissa, i takt med stigande ålder, slutar att ta hand om sig själva, både sitt inre och sitt yttre. I mina ögon var Lill-Babs inte en av dem. Därför tillägnar jag även slutklämmen av denna text till henne.
Ni som läser vet: I mitt hår sitter min styrka. Så länge det är långt behåller jag mitt självbestämmande, det har jag skrivit om. Mitt hår är begynnande grått, det har jag inte skrivit så mycket om, tror jag. Trots numera tacksamhet över stigande ålder, är jag inte vän med den gråa delen av mitt hår. Jag älskar att dela upp håret, att ha flera tofsar, bollar eller knutar. Men, det förutsätter mittbena i mitt fall. Därför experimenterar jag endast med mitt hår när det är nyfärgat, så att ingen utväxt syns. Bilderna nedan visar mina favoritfrisyrer. En tuff brud i lyxförpackning, eller?
Vila i frid, Lill-Babs!
Hälsar,
Hanna
